Mias Mix

När vi var i Bad Gastein för tretton år sen avslutade vi med skidåkning i Sportgastein sista dagen. Nu gjorde vi likadant med vandringen. Tog morgonbussen bort till Sportgastein. Det var en kall men solig morgon. Det finns inga liftar öppna där under sommaren utan man får börja gå direkt från dalen.

Det rinner en flod genom hela Sportgastein nere i dalen. Höga toppar runt omkring och vattenfall flödar både här och där. Sportgastein är den av byarna som ligger på högst höjd; själva dalen ligger på 1 590 möh.

Vi startade brant uppför. Det känns att man är på hög höjd, man går sakta sakta och flåsar järnet…

Gröna berg och höga toppar, så vackert överallt.

När vi kom ner i dalen skulle jag fota kossorna som låg och vilade, men fick syn på något vitt bakom gräset.

Det var en hel skock svanar. Vi höll oss på avstånd för att inte störa dem, men flera andra gick närmare och närmare och de blev först oroliga och sedan arga.

Passade på att äta lunch nere i dalen.

Gick ner och kände på vattnet, isande kallt. Det här var den kallaste dagen, blev aldrig mer än 7-8 grader. Tur man håller sig varm när man vandrar i alla backar.

Någon hade lekt med stenarna och skrivit 50. Eftersom vi firade 33-årig bröllopsdag på fredagen, skrev min man 33 på en av stenarna 🙂

Efter att ha vandrat genom hela dalen på andra sidan ån, stannade vi på ytterligare ett ställe och skålade för vår bröllopsdag i öl och vin. Jag fick en hel stor mugg med vin 🙂 Fast ölglaset var ju ännu större, så allt är relativt…

Såna här finns överallt. Just denna var inte igång, men annars kommer vattnet från bergen och rinner genom pipen och fyller karet. Hästarna och kossorna som går lösa överallt har såna. Ser lite ut som en giraff. I alla fall från sidan.

Vet inte riktigt vad han ser ut som framifrån.

När vi kom tillbaka till busshållplatsen låg det ett gäng getter där.

Några stod slickade mot en bil i jakt på skugga.

Detta var veckans sista vandring. En lite lugnare vandring och en av de finaste. Ja, alla vandringar var fina på olika vis. Men den här var även snäll mot kroppen. Vi började med totalt fel vandring, eftersom Graukogel-liften var en sittlift, som dels gick väldigt sakta (tog 20 minuter att komma upp) och dels stannade de inte in när man skulle hoppa på och gå av, vilket gjorde att jag fick hoppa av och springa för att komma bort från liften. Det i sin tur var inte så bra för knät… Dessutom var det tuffaste vandringen för knät, med mängder av sten som vi fick klättra upp och nedför. Hade rejält ont i knät efter den dagen. Det höll i sig även under andra dagen men sen blev det bättre och bättre.

Allra bäst gillar jag att gå öppet högt upp på bergen, men att det ändå är gräs fortfarande. Så fort man är så högt att inget växer, känns det så mycket brantare och läskigare. Stup rakt ner ser mjukare ut med gräs på. Inte för att jag vill testa… Märker att jag blir mer och mer höjdrädd med åldern.

Nu har vi vandrat i Salzburgerland tre olika år, vid flera olika områden. Så nästa gång blir det nog en annan del av Österrike. Kan vara roligt att upptäcka något nytt. Men vi kommer garanterat återvända till Österrike för att vandra.