Mias Mix

Vi har varit en vecka i Lindvallen i Sälen. Det var hur mycket snö som helst där uppe. Helt underbart.

Jag åkte längdskidor. Mina knän pallar inte slalombackarna längre. Jag var väldigt sugen på att testa, men det är inte värt att få ont. Och längdspåren var nyspårade varje dag och helt fantastiska.

Vi åkte med dottern och hennes familj. Här kommer Oliver och morfar. När vi var uppe i Sälen för två år sedan var Oliver bara 3,5 år och ville inte alls åka skidor. Pulka var mycket roligare. Men nu tog det bara ett par dagar och sen åkte han liften själv och backarna utan lina.

Dottern och hennes familj uppe på fjälltoppen. När de åkte de större och brantare backarna fick Oliver ha lina för säkerhets skull. Charles åker väldigt säkert. Han är inte rädd, men heller inte helt våghalsig, svänger fram och tillbaka i lagom fart.

Den dagen hade jag köpt en liftbiljett och följde med upp på fjället. Sen åkte jag och min man längdskidor uppe på toppen. Det var helt magiskt vackert! Varje år när jag var liten åkte vi till fjällen och åkte längdskidor och det var så många minnen att komma upp där igen. Helt annorlunda mot att åka spåren nere i skogen.

Man ser på kryss-markeringarna hur mycket snö det har kommit.

För två år sedan när vi var uppe var det fruktansvärt oväder och jag kunde inte ens åka längdskidor alla dagar för att spåren snöade och yrde igen. Nu hade vi sol varje dag! Lite moln ibland men inget som störde. Men en dag blåste det väldigt mycket. Den dagen hade vi tänkt åka längdskidor på toppen, för man märkte inte blåsten nere i dalen. Vi tog liften upp och ju högre upp vi kom desto mer storm och kallt blev det. Jag hade bara träningstights och fingervantar för jag blir så varm när jag åker längdskidor. Det var iskallt i liften. Värmde mina frusna fingrar medan Jörgen gick och frågade i liftkuren var längdspåren fanns. De syntes nämligen inte i snöstormen. Femtio meter åt det håller pekade killen och vi gav oss av. Men efter kanske 20 meter gav vi upp. Vi såg ingenting och det stormade och yrde snö. Vi pratade med liftkillen så de saktade in så vi kunde åka liften ner igen för att åka nere i skogen. När vi var nästan nere, kanske 300 meter kvar, stannar liften. Vi tänker först inte på det. Efter ett tag börjar folk under oss skrika och fråga om vi har rep med oss så vi kan hala oss ner. Vi sitter där i liften högt upp i luften och börjar kika oss omkring. Inte en människa i liften. Den är stängd pga blåsten, ropar folket där nere. De har alltså stängt liften och glömt oss! Vi bad de där nere kontakta personalen och samtidigt ringer min man Ski Star. Telefonkö och sen blir han kopplad hit och dit. Till slut lovar en tjej att undersöka saken och återkomma. Efter ytterligare tio minuter ringer hon tillbaka och säger att nu ska de starta igång liften igen så vi kommer ner. Vi väntar och väntar och min man får ringa Ski Star igen. Efter en väldigt lång stund kommer vi äntligen ner, som två stelfrusna isbitar. För att inte tala om hur arg jag var. Tänk om det hade varit en barnfamilj?! De måste ju ha rutiner när de låter folk åka med ner och se till att de kommer av.

Som kompensation för att de hade glömt oss i liften blev hela familjen bjudna på middag av Ski Star. Det var väldigt flott av dem. Så kanske det ändå var värt att sitta och frysa uppe i liften? Nej såklart inte, men snällt av dem att kompensera oss.

Charles gick i skidskola en timme om dagen och trivdes jättebra i sin grupp. Sista dagen var det dragkamp med Valle, Sälens maskot.

Här är det show med Valle. Många glada barn!

I stugan blev det mycket spel, pussel, läxläsning mm. Vi bodde i en stor och rymlig stuga väldigt nära både backarna och längdspåren. En härlig vecka!